Det första jag ska säga i det här inlägget är att jag skriver hur jag tänker. Jag säger inte att ni ska ändra eran åsikt eller något, utan det är de jag tänker o känner
Dom som får mest uppmärksamhet är ju såklart dom som har "problem" med sina hundar, alltså tex agility att dom sticker, eller utfall mot människor, hundar, katter osv. Det är oftast dom som gör stora framsteg som får uppmärksamhet. Dom son har bcs som får uppmärksamhet men inte alls på samma grad som då "problemhundar". Jag har själv känt att många uppskattar dom andra hundarna o ägarna i Limitless för att dom har något problem. Jag o Alice är inte alls pefekta och vi har stora problem som nästan ingen vet om. Vi får heller inte så mycket uppmärksamhet.
Varför får inte alla hundar och ägare lika mycket uppmärksamhet. Vi alla har kämpat för att få våra hundar såhär, dom föds inte o kan allt, dom från seriösa uppfödare kämpar också. Ändå är det just dom som har störst problem som får uppmärksamheten. Jag tycker aldrig att det är viktigt att komma långt men dom som får mest uppmärksamhet är dom som har problem som man ser tydligen eller dom som ligger på SM nivå, dom där imellan värkar inte betyda så mycket för dom flesta. 
Bara när dom är valpar är det hårt jobb, nästan det svåraste, vid 1 år är de oftast i trotsåldern och det var tex då jag och Alice fick några problem vi än idag inte har fått bort.. Jag bryr mig själv inte om hur mycket uppmärksamhet jag får för jag försöker att tänka själv att vi klarar det utan alla andras stöd, sååålart blir jag otroligt glad när folk peppar och skriver saker man det är inget jag verkligen verkligen behöver. Det var det jag behövde när jag 10-11 år men nu känner jag att det inte spelar någon roll om hur många som bryr sig om oss, vi klarar oss själva..
Därför jag då skriver detta är för att uppmärksamheten för andra är viktig och vissa kan bli väldigt ledsna över det. Och att det kan vara så ojämt o orättvist med uppmärksamhet. Jag menar ju som sagt att vi alla har kämpat, ingen har sovit bort hela dagarna, ingen har struntat i att träna, annars skullle det ju aldrig blivit dom hundar dom blev, men ändå får dom ingen cred utan alla skyller på rasen eller kursen dom gått osv.
Jag tänkte ta mig tiden att sätta mig ner någon dag så ni får höra alla våra problem.. Nu måste jag dock gå, förlåt för att lite argt inlägg men det är hur jag tänker o tycker som sagt!
 
 
Just nu känns det som att jag och Alice kommer mycket framåt i träningen, inte bara i lydnad, freestyle eller agility utan på promenader, katter, hundmöten osv!
Sen ungefär 1 och ett halvt år sedan började Alice älska att jaga katter, eller nästan göra utfall mot dom. För oss fick det här egentligen inte hända, vi hade en katt, som var rädd och skygg redan innan. Det gick inte att ha det så. Nu är våran egna katt avlivad men före hon blev det hade problemet fortfarande inte löst sig... Jag var nära på att ge upp det och bara strunta i det men det gick inte..
Nu bor det 4 katter på våran gata, 2 av dom är svarta, som våran katt var och man märker att hon känner "igen" färgen osv. Varje gång vi går förbi dom katterna är det utfall, ragg och spänner sig massor. Det finns då 2 andra som Alice har "känt" sen hon var valp, den ena är suuper tuff och Alice har fått ett o annat slag på käften av den ;) Den andra gör hon utfall mot..
Det första halvåret vi hade henne sov hon med våran katt osv sen hände ju då nått helt knas. Jag vet själv inte vad som har fåt henne att börja jaga dom, det bara kom där strax efter julen 2013. Jag har många gånger sätt framsteg, men dagen efter var vi tillbaka på ruta 1. Till slut blev inte inte ens glad när vi gjorde ett framstag för jag visste att det skulle gå skit dagen efter..
På grannens gård fanns hennes favoritkatt att jaga o göra utfall mot.. Bara vi kom dit var svansen uppe, raggen uppe och allt blev kaos.. Det var även där vi beövde gå varje dag för att Alice gick hos dagmatte där. Ni vet på morgonen, man är trött, man orkar inte träna, men man måste gå där, det slutade alltid med att jag lämnade henne med en sur min.. Men så kommer man o hämtar igen, man är pigg, vill träna och faktiskt får till det, när man känner att man älskar sin hund sådär extra mycket!
OCH IDAG, FÖR FÖRSTA GÅNGEN KLARADE HON DET!!! Hon gick lös förbi gården, hon ser katten och början spänna sig, jag ropade på henne och hon bröt allt och bara kom till mig!! Det gjorde hela min dag, alltså verkligen, det var såå stort för oss! Vi har kämpat varje dag ett tag och jag ser framför mig hur hon lämnar katten med blicken och kommer till mig, jag var viktigare än katten, hon vlle inte springa ifrån mig o efter katten och ville vara med mig! Idag är jag riktigt stolt över min tjej <3
Hundmöten har alltid varit lite knepigt för oss och jag har alltid undrat varför, egentligen har inget speciellt hänt henne förutom att hon blir biten av en hund när hon var mindre.. Det är något vi har jobbat med henne sen hon kom till oss, eller nästan. Mycket tror jag beror på att hon inte vet hur hon ska bete sig, och för henne blir ett möte med en annan hund stelt. För henne blir det bästa betendet att spänna sig och försvara sig. Oftast vill hon inte hälsa nos mot nos utan lukta i rumpan o se vem det är. När hon möts nos mot nos blir hon ju då sådär spänd och kan börja morra, hon gillar inte situationen riktigt. 
Jag försöker att undvika sånnahär mötanden nos mot nos för grejen gör det inte bättre när hon morrar och blir sur. Det finns 3 hundar hon funkar otroligt bra med att hälsa nos mot nos. Det är Hugo, Furre och Shiva, dom är hon trygga med. Jag försöker då att belöna massor när hon faktiskt klarar av det, hon ska veta att just de beteendet är super och att man inte behöver spänna sig. Älskar också att Hugo är en liten yorkshire terrier, haha.  Ibland får vi faktiskt till riktigt snygga möten där hon har kontakt med mig eller typ kollar ner i marken. Men oftast blir det ragg med svansen rakt upp..
Jag har tänkt mycket på vilken metod jag ska använda för att se framsteg och att vi ska klara pasera hundar med kopplet helt ostänt och att både jag och Alice ska gå helt lugna förni, som då är vårat mål. Just nu har jag försökt länge med att gå kanske 15-20 meter ifrån hunde vi möter, Alice ska ha kontakt med mig o inte bry sig alls. På långt håll har det faktiskt funkar, när det kändes bra gick vi långsamt närmare och närmare men det slutar alltid med att vi får börja om på 20 meter igen..
Den nya metoden jag ska börja med nu är att så fort vi möter en hund ska jag ställa mig åt sidan, sätta Alice ner och låta Alice bara kolla på hunden, så fort hon själv väljer att kolla på mig ska hon få massor av belöning, när hunden gått förbi, kan hon få lukta efter hunden för att veta att det inte var nått farligt men även som en belöning. Fortsättning kommer på hur det går!
Jag hoppas verkligen att vi har hittat en bra metod som funkar för oss! Har läst en del om vad andra tycker och det är där jag själv har fått förslaget!
En sista sak jag vill skriva om är allmänt på promenader, lös framförallt. 
Det är svårt att ha sin hund lös, frukansvärt svårt egentligen. Man måste våga lita på hunden, våga släppa den och veta att den kommer hålla sig vid en.
Jag vågar ha Alice lös, eller närmare sagt vågade. Jag hade henne lös hela tiden typ, förutom när det kom hundar eller om jag såg en katt eller gick förbi där jag visste att det fanns katter. Jag kände att jag litade på henne och hon kunde lita på mig. 
Just nu har mitt förtroende sjunkit en del för Alice för att det har händ sånna saker som gör att jag inte ens har en tanke på att släppa henne. Det är ju så att om jag visar tillit till henne visar hon det tillbaka o kommer när man ropar osv.
Jag har åkt till rastgårdar eller fält med långlina för att öva inkallning för vi har verkligen tappat det jätte mycket! Hon kommer men det är alltid "eeh vänta lite jag ska bara lukta lite här först" "ojj nej här måste jag också lukta, kommer snart" vilket jag tycker är väldigt irriterande, blir oftast sur och det blir ändå inget posetivt med att komma till mig då, det ska ju vara roligt att vara med mig. Ibland ka det också vara "ha sajk bitchhh" Så vänder hon och går där ifrån. 
Det är något jag verkligen vill igen, kunna ha henne lös och ha den tilliten vi hade för typ 1 år sedan. Det hände nått på vägen så nu har vi inte den..
 
Aa shit vad jag har skrivit nu, herregud. Inte alls van med att skriva såhär långt men får väll hoppas att ni uppskattar det lite iallafall!
Vi får se om jag orkar skriva imorn! Annars skriver jag på fredag! Tack för mig idag :)